Trudog Show?

3D-recension: Bolt

Förra veckan konstaterade jag att den nya 3D-tekniken faktiskt är något att hänga i granen. Nu har det då blivit dags att recensera den första filmen; Disneys Bolt.

Bolt är en superhjälte, varje vecka bekämpar han skurkar med hjälp av sin matte Penny och sina superkrafter. Han fruktar inget, men vet inte heller att hans krafter och hela hans liv är uppdiktat av ett filmbolag. Hans äventyr filmas nämligen och sänds på tv varje vecka. När han plötsligt för första gången misslyckas med ett uppdrag och Penny kidnappas blir han helt tokig. Det är förstås bara filmbolaget som bestämt sig för att börja med cliffhangers för att öka tittarsiffrorna. Vad de inte räknat med är att Bolt lyckas smita, och dessutom råkar fraktas tvärs över USA till New York. Han måste nu ta sig tillbaka för att hitta Penny, men den riktiga världen är större och farligare än han är van vid.

Detta är en Truman Show i Disneytappning. Det finns ett litet djup i filmen som kan tilltala vuxna, samtidigt som den lättsamma humorn tilltalar både barn och vuxna. Filmen får mig att skratta många gånger, främst tack vare de sköna bifigurerna. Korkade fjäderfän, elaka katter samt en speedad nördig hamster vid namn Rhino som rullar runt i en plastboll, är några exempel. Bolt själv däremot är väl lite trist, men ändå sympatisk.

Actionscenerna är fartfyllda och underhållande och 3D-effekterna är pricken över i:et. Första timmen är mycket underhållande, men mot slutet blir filmen för mycket Disney och hyllande av kärnfamiljen. Filmen lurar mig att öppna munnen för att skratta och kör sen ner en sliskig moralkaka i halsen på mig. Men jag klagar inte, den smakade trots allt rätt gott, trots att jag ätit samma kaka många gånger förut.

Bolt är en klart underhållande familjefilm. Den är klart sevärd på 3D-bio, har man ingen 3D-salong i närheten kan man gott vänta tills den kommer på video.

Betyg: OOO´) <–brillor med tre glas ju! (JJJJJ)

3D-bio inte längre B?

Förra fredagen invigdes den nya 3D-tekniken Real D Cinema på allvar i Sverige. Stockholm, Malmö, Göteborg, Umeå och Uppsala har förärats med 3D-salonger. Första filmen ut var Bolt, Disneys nya animerade familjefilm. Självklart var jag på plats på premiärdagen för att ta reda på om detta bara kommer bli ännu en misslyckad gimmickfluga, eller om detta är framtiden.

Även om man gärna tror det så är 3D-film långt ifrån ett nytt påfund. Faktum är att man försökt fånga de tre dimensionerna på film ända sedan filmens begynnelse. Redan i slutet på 1890-talet tog filmpionjären William Friese-Greene patent på en metod för att göra och visa 3D-film. Metoden byggde på stereofotografins principer, men slog aldrig igenom. 1922 hade den första 3D-filmen premiär, och sedan dess har det gjort många försök, men aldrig något som slagit igenom på allvar. Är det då dags nu?

Borta är de röd-gröna glasögonen. De nya har ofärgade ”glas” och fungerar bättre, då man kan luta på huvudet och ändå behålla 3D-effekten. Tack vare att projektorn visar 144 bilder per sekund, varannan för vardera öga, blir bilden stabil. De nya brillorna är rätt bekväma, även om man ser ut som en über-nörd ut i de stora platta bågarna. Storleken är dock en nödvändighet för att publiken ska kunna ha eventuella vanliga glasögon under.

3D-effekterna fungerar bra, de ger ett djup i bilden som förstärker närvarokänslan snarare än hoppa-ut-mot-publiken-effekter som gimmick. Man blir inte trött i ögonen på något sätt, känslan av djup blir en extra krydda till filmen. Det är inte riktigt lika revolutionerande som färgfilmen när den kom, men har potential att bli det största sedan dess. Även om det aldrig kommer att bli en teknik som används till alla filmer, så tror jag att det denna gång kommer att slå igenom. Att tekniken nu kommit till lilla Sverige på allvar tar jag som ett tecken i rätt riktning.

Jag kan helt klart rekommendera er att prova på Real D. Det enda negativa jag kan säga är att några få gånger var det svårt att fokusera på vissa delar av bilden, vilket ledde till lätt dubbelseende. Filmen var inte heller textad, vilket kan vara ett problem för vissa. Bolt visas dock med både svenskt och engelskt tal.

De flesta kommande 3D-filmerna är datoranimerade, och det är förståeligt, då den extra dimensionen passar väldigt bra applicerat på 3D-animationer. Det är också relativt enkelt att rendera en animerad film i 3D, jämfört med att filma en vanlig film med dubbla kameror. Själv ser jag dock mycket fram emot att se spelfilm i Real D. James Camerons kommande SciFi-drama Avatar lockar speciellt, den kommer sätta standarden och göra tekniken erkänd. Jag ser också stor potential för andra medier längre fram. Tänk er till exempel att spela Half-Life 3 i 3D.

Recension av Bolt kommer inom kort. Jag har dessutom bestämt mig för att se alla 3D-filmer som har svensk premiär, så för att veta vilka 3D-rullar som är värda att se, är det bara att kika in på min blogg.

Aftonbladet tycker

Return of the Blog - in amazing 3D!!!

Efter ett långt uppehåll återvänder jag nu med nya krafter. Ska bättra mig och faktiskt skriva här ibland, så fortsätt gärna titta in.

Tack vare Real D Cinema, den nya 3D-tekniken som endast kräver en projektor, har 3D-bio äntligen kommit till Sverige. På fredag är det premiär på ett fåtal dukar runt om i landet. De lyckliga städerna som kommer att visa 3D-filmer är Stockholm, Göteborg, Malmö, Umeå och Uppsala. Första filmen blir Disney's Bolt.

Jag har höga förväntningar på tekniken, har länge längtat efter den svenska premiären. Tror att detta kommer att bli stort och leva kvar länge, om det bara satsas på rätt sätt och framför allt görs bra filmer. James Camerons Avatar som ska komma någon gång senare i år kan nog bli avgörande. Blir den en succé, kan det förhoppningsvis leda till att formatet blir accepterat. Det kan vara helt uppåt väggarna, men jag tror att detta har potential bli det största klivet för filmens utveckling sedan färgfilmen.

Jag som hoppas så starkt på detta har dock inte provat på formatet ännu. Jag hoppas att det kommer infria mina höga förväntningar. Jag hoppas verkligen att 3D-effekterna kommer att användas för att ge djup i bilden för ökad närvarokänsla snarare än bara massa hoppa-ut-mot-publiken-effekter. Jag tror att det krävs någon som Cameron för att formatet ska börja tas på allvar.

Till en början ser det dock ut som att animerade filmer dominerar 3D-utbudet. Förståeligt, då de är lättare att producera i 3D än spelfilmer. Men spelfilmerna är ju såklart det som lockar mig mest.

Kan detta vara något som får folk att börja gå på bio igen?

Återkommer inom kort med en genomgående recension av både formatet och filmen Bolt. Min blogg kommer nog inriktas ganska mycket på 3D-filmer ett tag framöver. Så länge jag inte blir besviken på tekniken direkt vill säga.

Obama for president!

Så har då jänkarna valt rätt för en gångs skull. Med Obama som nästa president känns det faktiskt som det finns hopp om världen. Men inte nog med att han verkar vettig, han blir också landets första svarta president, vilket förstås är kul.(även om han inte är jättesvart) Många gånger har jag sett amerikanska filmer på senare år där presidenten spelats av en afroamerikan. Ibland har jag tyckt att det varit dubbelmoraliskt, eftersom landet aldrig haft en svart ledare. Men nu har tanken slagit mig att det faktiskt kan vara tack vare alla dessa filmer som USAs väljare inte längre tycker det känns främmande med en svart president. Det kan mycket väl vara medveten propaganda från filmmakarna. Jag inbillar mig att många av de framstående filmmakarna är vettiga demokrater, men jag kan ha fel.

Så nu är det kanske dags att det görs fler filmer med kvinnliga presidenter? När jag tänker efter kommer jag inte på en enda, och en kvinnlig president tror jag faktiskt inte heller landet är redo för.

Vi har många gånger sett författares och filmskapares framtidsvisioner bli verklighet. Dikt kan mycket väl utvecklas till verklighet. Vägarna till en bättre värld är många. Det är något att tänka på för alla filmskapare där ute.

Män är hårda, bilar är hårdare

Death Race
premiär 24 okt
Action
Regi: Paul WS. Anderson
I rollerna: Jason Statham, Joan Allen, Ian Mc Shane, Tyrese Gibson
Betyg: JJJJJ

I en nära och inte helt orealistisk framtid har den amerikanska ekonomin kollapsat. Fängelserna har sålts till privata aktörer, som gärna drygar ut kassan genom att anordna gladiatorspel mellan sina fångar. I vapenbestyckade bilar kämpar grova brottslingar mot varandra i lopp på liv och död. Den som vinner fem lopp släpps fri, den som förlorar dör antagligen på kuppen. Kampen följs på nätet av miljontals betalande fans.

Som ni förstår är detta ingen djup film. Karaktärerna är stereotyper och deras repliker ofta pinsamt förklarande. Filmens distanslösa machoattityd blir ibland skrattretande. När de kvinnliga kartläsarna presenteras i slow-motion blir det väl tydligt att killar är målgruppen. Till regissörens försvar kan dock nämnas att Stathams vältränade överkropp exponeras mer än tjejernas kurvor.

Men tack och lov är det banans kurvor som ägnas mest uppmärksamhet. Death Race levererar tveklöst vad titeln utlovar, fartfylld action och blodiga dödsscener. En efter en slaktas de tävlande på spektakulära sätt. Majoriteten av racingscenerna är filmade med riktiga fordon, och de digitala effekterna är otroligt välgjorda. Fordonen glänser inte av lack och krom utan är bepansrade vidunder i sliten metall. Imponerande ljudeffekter ger tyngd åt krascher och vrålande motorer, och hård musik pumpar upp adrenalinet.

Death Race är en traditionell fängelsefilm i nya kläder. Den tar sig på för stort allvar för sitt eget bästa, men är ruskigt underhållande så länge man låter hjärnan gå på tomgång.

Aftonbladets betyg: 2

Ett vackert helvete

Jarhead
Betyg: JJJJJ

Såg precis Jarhead och blev väldigt positivt överraskad. Hade väntat mig en stabil krigsfilm men fick så mycket mer. Inte en film man ser för stridscenernas skull, för den innehåller väldigt få sådana. Istället ger den en bild av soldatlivet som känns väldigt autentisk. Rädsla, hemlängtan, och framför allt tristess. Ändå blir filmen blir aldrig trist. Fantastiskt foto, mycket bra musik och rakt igenom stabila skådespelarinsatser gör att stämningen hela tiden är på topp. Sista delen av filmen utspelar sig på brinnande oljefält och är så vacker och helveteslik på samma gång att man bara njuter. Filmens sista sekunder är så perfekta att jag fällde ett par tårar, och lämnades med den där speciella känslan som bara en femma kan ge.

Färgstarkt i ett grått London

Biorecension:
Somers Town
Premiär: 3 okt
Drama
Regi: Shane Meadows
I rollerna: Thomas Turgoose, Piotr Jagiello
Betyg: JJJJJ

Shane Meadows är ännu en ganska okänd regissör här i Sverige. Nämner man dock hans senaste film This Is England är det säkert många som nickar igenkännande. Meadows följer nu upp fjolårets hyllade drama med en ny film. Ursprungligen tänkt att bli en kortfilm växte projektet under förarbetet vilket resulterade i en varm film om ungdom, utanförskap och drömmen om ett bättre liv.

Titeln Somers Town syftar på en stadsdel i centrala London. Här kliver unge Tomo av tåget, med endast en väska på ryggen. Utan att känna någon i staden har han kommit för att börja ett nytt liv. Snart blir han dock misshandlad av ett ungdomsgäng och bestulen på det lilla han har. Blåslagen och uppgiven träffar han jämnårige Marek, som ger honom husrum. Marek är son till en polsk gästarbetare, och lika ensam som Tomo om dagarna. De två pojkarna blir goda vänner, och vi får följa deras jakt på kärlek och en plats i tillvaron.

Thomas Turgoose, som även spelade huvudrollen i This Is England, briljerar i rollen som Tomo. Filmen är charmig och rolig, samtidigt som den behandlar allvarliga ämnen. Den flyter på i ett behagligt tempo, och ackompanjeras av vackra gitarrmelodier. Fotot är svartvitt, vilket understryker stadsmiljöns färglöshet.

Filmen är endast 75 minuter lång, vilket både är till dess fördel och nackdel. Vissa av scenerna känns som utfyllnad. Samtidigt hade jag inte haft något emot att följa de båda pojkarna i ytterligare en timme. Med mer arbete hade denna lilla pärla kunnat bli ett mästerverk.

Aftonbladets betyg: 3