Trudog Show?

3D-recension: Bolt

Förra veckan konstaterade jag att den nya 3D-tekniken faktiskt är något att hänga i granen. Nu har det då blivit dags att recensera den första filmen; Disneys Bolt.

Bolt är en superhjälte, varje vecka bekämpar han skurkar med hjälp av sin matte Penny och sina superkrafter. Han fruktar inget, men vet inte heller att hans krafter och hela hans liv är uppdiktat av ett filmbolag. Hans äventyr filmas nämligen och sänds på tv varje vecka. När han plötsligt för första gången misslyckas med ett uppdrag och Penny kidnappas blir han helt tokig. Det är förstås bara filmbolaget som bestämt sig för att börja med cliffhangers för att öka tittarsiffrorna. Vad de inte räknat med är att Bolt lyckas smita, och dessutom råkar fraktas tvärs över USA till New York. Han måste nu ta sig tillbaka för att hitta Penny, men den riktiga världen är större och farligare än han är van vid.

Detta är en Truman Show i Disneytappning. Det finns ett litet djup i filmen som kan tilltala vuxna, samtidigt som den lättsamma humorn tilltalar både barn och vuxna. Filmen får mig att skratta många gånger, främst tack vare de sköna bifigurerna. Korkade fjäderfän, elaka katter samt en speedad nördig hamster vid namn Rhino som rullar runt i en plastboll, är några exempel. Bolt själv däremot är väl lite trist, men ändå sympatisk.

Actionscenerna är fartfyllda och underhållande och 3D-effekterna är pricken över i:et. Första timmen är mycket underhållande, men mot slutet blir filmen för mycket Disney och hyllande av kärnfamiljen. Filmen lurar mig att öppna munnen för att skratta och kör sen ner en sliskig moralkaka i halsen på mig. Men jag klagar inte, den smakade trots allt rätt gott, trots att jag ätit samma kaka många gånger förut.

Bolt är en klart underhållande familjefilm. Den är klart sevärd på 3D-bio, har man ingen 3D-salong i närheten kan man gott vänta tills den kommer på video.

Betyg: OOO´) <–brillor med tre glas ju! (JJJJJ)

Män är hårda, bilar är hårdare

Death Race
premiär 24 okt
Action
Regi: Paul WS. Anderson
I rollerna: Jason Statham, Joan Allen, Ian Mc Shane, Tyrese Gibson
Betyg: JJJJJ

I en nära och inte helt orealistisk framtid har den amerikanska ekonomin kollapsat. Fängelserna har sålts till privata aktörer, som gärna drygar ut kassan genom att anordna gladiatorspel mellan sina fångar. I vapenbestyckade bilar kämpar grova brottslingar mot varandra i lopp på liv och död. Den som vinner fem lopp släpps fri, den som förlorar dör antagligen på kuppen. Kampen följs på nätet av miljontals betalande fans.

Som ni förstår är detta ingen djup film. Karaktärerna är stereotyper och deras repliker ofta pinsamt förklarande. Filmens distanslösa machoattityd blir ibland skrattretande. När de kvinnliga kartläsarna presenteras i slow-motion blir det väl tydligt att killar är målgruppen. Till regissörens försvar kan dock nämnas att Stathams vältränade överkropp exponeras mer än tjejernas kurvor.

Men tack och lov är det banans kurvor som ägnas mest uppmärksamhet. Death Race levererar tveklöst vad titeln utlovar, fartfylld action och blodiga dödsscener. En efter en slaktas de tävlande på spektakulära sätt. Majoriteten av racingscenerna är filmade med riktiga fordon, och de digitala effekterna är otroligt välgjorda. Fordonen glänser inte av lack och krom utan är bepansrade vidunder i sliten metall. Imponerande ljudeffekter ger tyngd åt krascher och vrålande motorer, och hård musik pumpar upp adrenalinet.

Death Race är en traditionell fängelsefilm i nya kläder. Den tar sig på för stort allvar för sitt eget bästa, men är ruskigt underhållande så länge man låter hjärnan gå på tomgång.

Aftonbladets betyg: 2

Färgstarkt i ett grått London

Biorecension:
Somers Town
Premiär: 3 okt
Drama
Regi: Shane Meadows
I rollerna: Thomas Turgoose, Piotr Jagiello
Betyg: JJJJJ

Shane Meadows är ännu en ganska okänd regissör här i Sverige. Nämner man dock hans senaste film This Is England är det säkert många som nickar igenkännande. Meadows följer nu upp fjolårets hyllade drama med en ny film. Ursprungligen tänkt att bli en kortfilm växte projektet under förarbetet vilket resulterade i en varm film om ungdom, utanförskap och drömmen om ett bättre liv.

Titeln Somers Town syftar på en stadsdel i centrala London. Här kliver unge Tomo av tåget, med endast en väska på ryggen. Utan att känna någon i staden har han kommit för att börja ett nytt liv. Snart blir han dock misshandlad av ett ungdomsgäng och bestulen på det lilla han har. Blåslagen och uppgiven träffar han jämnårige Marek, som ger honom husrum. Marek är son till en polsk gästarbetare, och lika ensam som Tomo om dagarna. De två pojkarna blir goda vänner, och vi får följa deras jakt på kärlek och en plats i tillvaron.

Thomas Turgoose, som även spelade huvudrollen i This Is England, briljerar i rollen som Tomo. Filmen är charmig och rolig, samtidigt som den behandlar allvarliga ämnen. Den flyter på i ett behagligt tempo, och ackompanjeras av vackra gitarrmelodier. Fotot är svartvitt, vilket understryker stadsmiljöns färglöshet.

Filmen är endast 75 minuter lång, vilket både är till dess fördel och nackdel. Vissa av scenerna känns som utfyllnad. Samtidigt hade jag inte haft något emot att följa de båda pojkarna i ytterligare en timme. Med mer arbete hade denna lilla pärla kunnat bli ett mästerverk.

Aftonbladets betyg: 3

Masters of Horror - Topp 5 #2

Det har blivit dags att presentera nästa film på Topp 5-listan:

Imprint
Säsong 1, avsnitt 13
Regi: Takashi Miike
Betyg: JJJJJ

Miikes berättelse utspelar sig i 1800-talets Japan, och handlar om en amerikan som åker tillbaka till landet i hopp om att återfinna sitt livs kärlek Komomo. Hans sökande för honom till en bordell, där en av kurtisanerna påstår sig ha känt hans älskade. Hon berättar om Komomos öde, och det är inte direkt någon solskenshistoria den stackars mannen får höra.

Imprint är inte det bästa, men utan tvekan det obehagligaste avsnittet i hela serien. Det stoppades från att sändas på amerikansk tv. De nästintill outhärdliga tortyrscenerna får mig att rysa och misstänka att Miike har en stark dragning åt det sadistiska hållet. Historien innehåller också en hel del hemskheter med aborterade foster. Det känns verkligen som att Miike är en regissör som tänjer på gränserna, vilket naturligtvis är en tillgång när man gör skräck. Få filmer har lyckats chocka mig och ge mig sånt obehag som Imprint. Och jag gillar att bli påverkad på det sättet, annars skulle jag nog inte se på skräck.

Tyvärr är det inte bara historien som är obehaglig, skådespeleriet är verkligen horribelt. Mest beror det nog på att alla japaner tvunget måste säga alla sina repliker på engelska, ett språk som de uppenbarligen inte behärskar. All deras kraft går till att uttala orden så att de blir förståeliga, och ibland lyckas inte ens det. Det är synd, för de dialogfria scenerna antyder att några av dem är talangfulla. Men Billy Drago, som spelar huvudrollen, har inget att skylla på. Han är bara usel.

Historien är också lite väl hoppig, och den fåniga avslutningen rimmar illa med resten av filmen. Ändå kunde Imprint ha blivit det bästa avsnittet i serien, om bara Miike haft vett nog att spela in den på japanska istället. Hur lata amerikanerna än må vara när det gäller att läsa textremsor, kan det inte finnas många som hellre hör sitt språk lemlästas.

Men kan man ha överseende med uttalet är filmen väldigt lyckad skräckmässigt. Trots att jag hört mycket bra om Miike är detta det första jag ser av honom. Det kommer definitivt inte att bli det sista.