Våldet som vardag

Biorecension:
Tropa de Elite
Actiondrama
Regi: José Padilha
Betyg: JJJJJ

Rio de Janerio sett från ovan är en fantastisk syn. Staden ligger extremt vackert längs den sydamerikanska östkusten, omringad av höga gröna kullar och berg. På ett av bergen står en Jesusstaty och blickar ner över staden med armarna utsträckta i en beskyddande gest. Ironiskt kan tyckas, då staden är en av de farligaste i världen. Förra året mördades här i snitt 30 människor i veckan. Utöver detta dödades över 1300 människor av polisen.

Klyftan mellan de rika och de fattiga är enorm, de fattiga lever i kåkstäder som styrs av knarkkungar. Den lågavlönade polisstyrkan är ofta korrumperad och mutad. De ser mellan fingrarna med droghandeln, bara de får en del av kakan. Enligt filmen har en polis i Rio endast tre val: Korruption, tystnad eller krig. Filmens tre huvudpersoner satsar allt och väljer det sistnämnda.

Filmens berättare är Cpt. Nascimento i den militära specialstyrkan BOPE. Året är 1997, och inför påvens besök i staden har han fått i uppdrag att rensa upp i kåkstaden. Samtidigt håller han på att bli utbränd av sitt hårda och livsfarliga arbete, och vill inget hellre än att hitta en efterträdare. Detta för att han ska kunna dra sig tillbaka och försäkra sig om att barnet hans fru väntar inte blir faderlöst. De två kandidaterna Nascimento vaskat fram genom den stenhårda träningen är två poliser som försökt bekämpa korruptionen inom sin kår. Tillsammans har de vad som krävs, men bara en kan bli vald.

Första halvan av filmen ägnas mest åt uppbyggnad av historen. Det är ganska rörigt och alltför mycket får förklaras av Nascimentos berättarröst. Bilderna borde fått spela en betydligt större roll i berättandet. Först när samhällsstrukturen och rollfigurernas bakgrund väl avhandlats kan filmen dra igång på riktigt, och då blir den också betydligt bättre.

Tropa de Elite är filmad med skakiga kameror(ibland för skakiga), naturalistiskt spelad, och rappt klippt till medryckande rytmer och tuff musik. Det bidrar till en atmosfär och autencitet som liknar den i Guds stad. Den fräcka ytan hade kunnat underminera realismen och förskönat det brutala våldet, men filmen lyckas balansera på gränsen utan att kliva över den. En bidragande orsak till detta är att filmen saknar hjältar. Polisen är korrumperad, de fattiga brottslingar eller offer, de rika är ignoranta eller gynnar brottslingarna genom att köpa droger.

Många har kritiserat filmen för att vara fascistisk och försöka berättiga BOPEs mycket våldsamma metoder. Den åsikten delar jag inte. Filmen ger en objektiv bild av situationen och låter oss tänka själva, utan att trycka in moralkakor i halsen på oss. BOPE framställs knappast som några änglar. Visserligen är de fria från korruption, men deras metoder för att uppnå sina mål är fruktansvärda. De hotar, använder sig av brutal tortyr och skjuter för att döda.

Rio de Janeiro är den perfekta skådeplatsen för ett realistiskt actiondrama. Men till skillnad från våldet vi så ofta ser i Hollywoodfilmerna skänker det här ingen tillfredställelse. Jag lämnar biosalongen med en bitterljuv känsla. Jag har sett en bra film, men vetskapen om att våldet i verklighetens Rio fortsätter efter att filmens sista skott avlossats gör mig nedstämd.


Brasilien är definitivt ett av de mest intressanta filmländerna just nu. Se också: Guds stad, Människornas stad (tv-serie), I skuggan av Rio

Aftonbladet tyckte såhär fel

Masters of Horror - Topp 5 #1

Ett drygt år tog det mig, men nu har jag äntligen tagit mig igenom alla de 26 avsnitten av skräckserien Masters of Horror. Avsnitten är fristående timslånga filmer i bästa Twilight Zone-anda, regisserade av mer eller mindre kända skräckregissörer. Serien fokuserar mest på gore och monster, men de allra flesta regissörerna har också passat på att utnyttja den höga åldersgränsen till att slänga in sex- eller nakenscener. Det hör väl till genren antar jag, men jag tyckte ändå det var lite intressant att sex var ett så genomgående element. På rak arm kan jag faktiskt inte nämna ett enda avsnitt som saknar nakna tuttar, så det märks tydligt att kvinnor inte är seriens huvudsakliga målgrupp.

Att titta igenom hela de två säsongerna har varit kul, men jag har också tvingats genomlida flera riktigt usla avsnitt. Endast ett fåtal av avsnitten är bra, de flesta är mediokra. Det korta formatet och den relativt låga budgeten är nog bidragande faktorer till detta. Men lite av charmen med skräckgenren är att även ganska dåliga filmer kan vara underhållande, så länge de bygger på en intressant idé eller har några bra gorescener. För skräckfans som mig är nästan hela serien alltså sevärd men tyvärr blir det ganska dyrt om man ska hyra eller köpa alla avsnitt. Därför startar jag nu en bloggserie där jag listar de fem bästa Masters of Horror-avsnitten i kronologisk ordning. Till sist kommer jag att rada upp de allra sämsta avsnitten, de ni helst bör hoppa över.

Jag börjar genast med första titeln på Topp 5-listan:


John Carpenter's Cigarette Burns
Säsong 1, Avsnitt 8
Regi: John Carpenter (såklart)
Betyg: JJJJJ


Kirby, en skuldsatt biografägare får i uppdrag att finna den beryktade filmen La Fin Absolue du Monde, som sägs ha orsakat kaos och blodbad i publiken på sin första och enda visning. Uppdragsgivaren(Udo Kier) är en rik samlare vars högsta dröm är att få se den fruktansvärda filmen. Medan Kirby söker efter filmen börjar han få otäcka syner, som berör hans mörka förflutna. Ju närmare filmen han kommer, desto värre saker får han vara med om, men han blir inte avskräckt. Han behöver pengarna för att kunna betala tillbaka skulden, men framför allt är det hans egen nyfikenhet som driver honom allt närmare den olycksbringande filmrullen.

Cigarette Burns är den mest hyllade av MoH-filmerna, och det med all rätt. Det är en mycket intressant historia(speciellt för oss filmnördar) som påminner om Polanskis The Ninth Gate, där Johnny Depp letar efter en bok skriven av Djävulen. Carpenter lyckas hela tiden hålla spänningen uppe, mycket med hjälp av välanvänd musik. Denna gång är det dock inte han själv som komponerat musiken, utan hans son Cody Carpenter. Huvudtemat är en kuslig melodi klinkad på piano, så Cody går i pappas fotspår.

Filmen innehåller en del välgjord gore, speciellt en scen var väldigt imponerande effektmässigt och var riktigt obehaglig. Som vanligt är det kul att se Udo Kier, och inte heller hos de övriga skådisarna finns något att klaga på. Filmens upplösning lämnar mig dock en aning besviken då den inte riktigt uppfyller de höga förväntningar som byggts upp på vägen dit.

Efter denna lilla invändning måste jag ändå säga att Cigarette Burns är det bästa Master of Horror har att erbjuda, och något jag rekommenderar alla skräckfans att se. Avsnittet är en bra inkörsport till serien, skulle det inte falla dig i smaken bör du nog låta bli att se resten. Om du däremot gillar det, fortsätt gärna följa mina tips. Vilken film som får nästa plats på topp 5-listan kommer att avslöjas inom kort.