Obama for president!

Så har då jänkarna valt rätt för en gångs skull. Med Obama som nästa president känns det faktiskt som det finns hopp om världen. Men inte nog med att han verkar vettig, han blir också landets första svarta president, vilket förstås är kul.(även om han inte är jättesvart) Många gånger har jag sett amerikanska filmer på senare år där presidenten spelats av en afroamerikan. Ibland har jag tyckt att det varit dubbelmoraliskt, eftersom landet aldrig haft en svart ledare. Men nu har tanken slagit mig att det faktiskt kan vara tack vare alla dessa filmer som USAs väljare inte längre tycker det känns främmande med en svart president. Det kan mycket väl vara medveten propaganda från filmmakarna. Jag inbillar mig att många av de framstående filmmakarna är vettiga demokrater, men jag kan ha fel.

Så nu är det kanske dags att det görs fler filmer med kvinnliga presidenter? När jag tänker efter kommer jag inte på en enda, och en kvinnlig president tror jag faktiskt inte heller landet är redo för.

Vi har många gånger sett författares och filmskapares framtidsvisioner bli verklighet. Dikt kan mycket väl utvecklas till verklighet. Vägarna till en bättre värld är många. Det är något att tänka på för alla filmskapare där ute.

Män är hårda, bilar är hårdare

Death Race
premiär 24 okt
Action
Regi: Paul WS. Anderson
I rollerna: Jason Statham, Joan Allen, Ian Mc Shane, Tyrese Gibson
Betyg: JJJJJ

I en nära och inte helt orealistisk framtid har den amerikanska ekonomin kollapsat. Fängelserna har sålts till privata aktörer, som gärna drygar ut kassan genom att anordna gladiatorspel mellan sina fångar. I vapenbestyckade bilar kämpar grova brottslingar mot varandra i lopp på liv och död. Den som vinner fem lopp släpps fri, den som förlorar dör antagligen på kuppen. Kampen följs på nätet av miljontals betalande fans.

Som ni förstår är detta ingen djup film. Karaktärerna är stereotyper och deras repliker ofta pinsamt förklarande. Filmens distanslösa machoattityd blir ibland skrattretande. När de kvinnliga kartläsarna presenteras i slow-motion blir det väl tydligt att killar är målgruppen. Till regissörens försvar kan dock nämnas att Stathams vältränade överkropp exponeras mer än tjejernas kurvor.

Men tack och lov är det banans kurvor som ägnas mest uppmärksamhet. Death Race levererar tveklöst vad titeln utlovar, fartfylld action och blodiga dödsscener. En efter en slaktas de tävlande på spektakulära sätt. Majoriteten av racingscenerna är filmade med riktiga fordon, och de digitala effekterna är otroligt välgjorda. Fordonen glänser inte av lack och krom utan är bepansrade vidunder i sliten metall. Imponerande ljudeffekter ger tyngd åt krascher och vrålande motorer, och hård musik pumpar upp adrenalinet.

Death Race är en traditionell fängelsefilm i nya kläder. Den tar sig på för stort allvar för sitt eget bästa, men är ruskigt underhållande så länge man låter hjärnan gå på tomgång.

Aftonbladets betyg: 2

Ett vackert helvete

Jarhead
Betyg: JJJJJ

Såg precis Jarhead och blev väldigt positivt överraskad. Hade väntat mig en stabil krigsfilm men fick så mycket mer. Inte en film man ser för stridscenernas skull, för den innehåller väldigt få sådana. Istället ger den en bild av soldatlivet som känns väldigt autentisk. Rädsla, hemlängtan, och framför allt tristess. Ändå blir filmen blir aldrig trist. Fantastiskt foto, mycket bra musik och rakt igenom stabila skådespelarinsatser gör att stämningen hela tiden är på topp. Sista delen av filmen utspelar sig på brinnande oljefält och är så vacker och helveteslik på samma gång att man bara njuter. Filmens sista sekunder är så perfekta att jag fällde ett par tårar, och lämnades med den där speciella känslan som bara en femma kan ge.

Färgstarkt i ett grått London

Biorecension:
Somers Town
Premiär: 3 okt
Drama
Regi: Shane Meadows
I rollerna: Thomas Turgoose, Piotr Jagiello
Betyg: JJJJJ

Shane Meadows är ännu en ganska okänd regissör här i Sverige. Nämner man dock hans senaste film This Is England är det säkert många som nickar igenkännande. Meadows följer nu upp fjolårets hyllade drama med en ny film. Ursprungligen tänkt att bli en kortfilm växte projektet under förarbetet vilket resulterade i en varm film om ungdom, utanförskap och drömmen om ett bättre liv.

Titeln Somers Town syftar på en stadsdel i centrala London. Här kliver unge Tomo av tåget, med endast en väska på ryggen. Utan att känna någon i staden har han kommit för att börja ett nytt liv. Snart blir han dock misshandlad av ett ungdomsgäng och bestulen på det lilla han har. Blåslagen och uppgiven träffar han jämnårige Marek, som ger honom husrum. Marek är son till en polsk gästarbetare, och lika ensam som Tomo om dagarna. De två pojkarna blir goda vänner, och vi får följa deras jakt på kärlek och en plats i tillvaron.

Thomas Turgoose, som även spelade huvudrollen i This Is England, briljerar i rollen som Tomo. Filmen är charmig och rolig, samtidigt som den behandlar allvarliga ämnen. Den flyter på i ett behagligt tempo, och ackompanjeras av vackra gitarrmelodier. Fotot är svartvitt, vilket understryker stadsmiljöns färglöshet.

Filmen är endast 75 minuter lång, vilket både är till dess fördel och nackdel. Vissa av scenerna känns som utfyllnad. Samtidigt hade jag inte haft något emot att följa de båda pojkarna i ytterligare en timme. Med mer arbete hade denna lilla pärla kunnat bli ett mästerverk.

Aftonbladets betyg: 3

Sämsta nyheten

Jag är fortfarande däckad av min förkylning, vilket tyvärr innebär att jag inte kommer att rapportera från FFF i år. Mycket tråkigt. Men alla moln har silverlinnen. Jag kunde istället gå på pressvisning av Shane Meadows(This Is England) nya film idag. Den heter Somers Town, och har svensk premiär den 3 oktober. Jag kommer att publicera en recension av den filmen här lite längre fram. Till dess kan jag läcka att det var en mysig liten film.

Dåliga nyheter

Något oförutsett har tyvärr hänt. Jag har blivit sjuk, men är på bättringsvägen. Detta innebär att jag kommer att börja rapportera från festivalen tidigast på lördag. Tills dess, håll ut och spana gärna in mitt nya bloggprojekt, Filmklubb 5.30

Fantastisk Film Festival-frossa!

Goda nyheter! Om inget oförutsett händer och jag får tag på en tågbiljett som inte ruinerar mig, så kommer jag att rapportera dagligen från FFF i Lund. Festivalen fokuserar på sci-fi, fantasy och skräck, och är min absoluta favoritfestival. Jag kommer här att skriva korta recensioner på alla filmer jag ser, och kanske om något annat intressant som händer. Förhoppningsvis kommer rapporteringen också ske dagligen från och med festivalens början(18 sep). Jag har som ni(du?) vet inte varit särskilt aktiv med mina inlägg här, men det ska det alltså bli ändring med från och med n... eh, på torsdag.

Våldet som vardag

Biorecension:
Tropa de Elite
Actiondrama
Regi: José Padilha
Betyg: JJJJJ

Rio de Janerio sett från ovan är en fantastisk syn. Staden ligger extremt vackert längs den sydamerikanska östkusten, omringad av höga gröna kullar och berg. På ett av bergen står en Jesusstaty och blickar ner över staden med armarna utsträckta i en beskyddande gest. Ironiskt kan tyckas, då staden är en av de farligaste i världen. Förra året mördades här i snitt 30 människor i veckan. Utöver detta dödades över 1300 människor av polisen.

Klyftan mellan de rika och de fattiga är enorm, de fattiga lever i kåkstäder som styrs av knarkkungar. Den lågavlönade polisstyrkan är ofta korrumperad och mutad. De ser mellan fingrarna med droghandeln, bara de får en del av kakan. Enligt filmen har en polis i Rio endast tre val: Korruption, tystnad eller krig. Filmens tre huvudpersoner satsar allt och väljer det sistnämnda.

Filmens berättare är Cpt. Nascimento i den militära specialstyrkan BOPE. Året är 1997, och inför påvens besök i staden har han fått i uppdrag att rensa upp i kåkstaden. Samtidigt håller han på att bli utbränd av sitt hårda och livsfarliga arbete, och vill inget hellre än att hitta en efterträdare. Detta för att han ska kunna dra sig tillbaka och försäkra sig om att barnet hans fru väntar inte blir faderlöst. De två kandidaterna Nascimento vaskat fram genom den stenhårda träningen är två poliser som försökt bekämpa korruptionen inom sin kår. Tillsammans har de vad som krävs, men bara en kan bli vald.

Första halvan av filmen ägnas mest åt uppbyggnad av historen. Det är ganska rörigt och alltför mycket får förklaras av Nascimentos berättarröst. Bilderna borde fått spela en betydligt större roll i berättandet. Först när samhällsstrukturen och rollfigurernas bakgrund väl avhandlats kan filmen dra igång på riktigt, och då blir den också betydligt bättre.

Tropa de Elite är filmad med skakiga kameror(ibland för skakiga), naturalistiskt spelad, och rappt klippt till medryckande rytmer och tuff musik. Det bidrar till en atmosfär och autencitet som liknar den i Guds stad. Den fräcka ytan hade kunnat underminera realismen och förskönat det brutala våldet, men filmen lyckas balansera på gränsen utan att kliva över den. En bidragande orsak till detta är att filmen saknar hjältar. Polisen är korrumperad, de fattiga brottslingar eller offer, de rika är ignoranta eller gynnar brottslingarna genom att köpa droger.

Många har kritiserat filmen för att vara fascistisk och försöka berättiga BOPEs mycket våldsamma metoder. Den åsikten delar jag inte. Filmen ger en objektiv bild av situationen och låter oss tänka själva, utan att trycka in moralkakor i halsen på oss. BOPE framställs knappast som några änglar. Visserligen är de fria från korruption, men deras metoder för att uppnå sina mål är fruktansvärda. De hotar, använder sig av brutal tortyr och skjuter för att döda.

Rio de Janeiro är den perfekta skådeplatsen för ett realistiskt actiondrama. Men till skillnad från våldet vi så ofta ser i Hollywoodfilmerna skänker det här ingen tillfredställelse. Jag lämnar biosalongen med en bitterljuv känsla. Jag har sett en bra film, men vetskapen om att våldet i verklighetens Rio fortsätter efter att filmens sista skott avlossats gör mig nedstämd.


Brasilien är definitivt ett av de mest intressanta filmländerna just nu. Se också: Guds stad, Människornas stad (tv-serie), I skuggan av Rio

Aftonbladet tyckte såhär fel

Masters of Horror - Topp 5 #2

Det har blivit dags att presentera nästa film på Topp 5-listan:

Imprint
Säsong 1, avsnitt 13
Regi: Takashi Miike
Betyg: JJJJJ

Miikes berättelse utspelar sig i 1800-talets Japan, och handlar om en amerikan som åker tillbaka till landet i hopp om att återfinna sitt livs kärlek Komomo. Hans sökande för honom till en bordell, där en av kurtisanerna påstår sig ha känt hans älskade. Hon berättar om Komomos öde, och det är inte direkt någon solskenshistoria den stackars mannen får höra.

Imprint är inte det bästa, men utan tvekan det obehagligaste avsnittet i hela serien. Det stoppades från att sändas på amerikansk tv. De nästintill outhärdliga tortyrscenerna får mig att rysa och misstänka att Miike har en stark dragning åt det sadistiska hållet. Historien innehåller också en hel del hemskheter med aborterade foster. Det känns verkligen som att Miike är en regissör som tänjer på gränserna, vilket naturligtvis är en tillgång när man gör skräck. Få filmer har lyckats chocka mig och ge mig sånt obehag som Imprint. Och jag gillar att bli påverkad på det sättet, annars skulle jag nog inte se på skräck.

Tyvärr är det inte bara historien som är obehaglig, skådespeleriet är verkligen horribelt. Mest beror det nog på att alla japaner tvunget måste säga alla sina repliker på engelska, ett språk som de uppenbarligen inte behärskar. All deras kraft går till att uttala orden så att de blir förståeliga, och ibland lyckas inte ens det. Det är synd, för de dialogfria scenerna antyder att några av dem är talangfulla. Men Billy Drago, som spelar huvudrollen, har inget att skylla på. Han är bara usel.

Historien är också lite väl hoppig, och den fåniga avslutningen rimmar illa med resten av filmen. Ändå kunde Imprint ha blivit det bästa avsnittet i serien, om bara Miike haft vett nog att spela in den på japanska istället. Hur lata amerikanerna än må vara när det gäller att läsa textremsor, kan det inte finnas många som hellre hör sitt språk lemlästas.

Men kan man ha överseende med uttalet är filmen väldigt lyckad skräckmässigt. Trots att jag hört mycket bra om Miike är detta det första jag ser av honom. Det kommer definitivt inte att bli det sista.

Masters of Horror - Topp 5 #1

Ett drygt år tog det mig, men nu har jag äntligen tagit mig igenom alla de 26 avsnitten av skräckserien Masters of Horror. Avsnitten är fristående timslånga filmer i bästa Twilight Zone-anda, regisserade av mer eller mindre kända skräckregissörer. Serien fokuserar mest på gore och monster, men de allra flesta regissörerna har också passat på att utnyttja den höga åldersgränsen till att slänga in sex- eller nakenscener. Det hör väl till genren antar jag, men jag tyckte ändå det var lite intressant att sex var ett så genomgående element. På rak arm kan jag faktiskt inte nämna ett enda avsnitt som saknar nakna tuttar, så det märks tydligt att kvinnor inte är seriens huvudsakliga målgrupp.

Att titta igenom hela de två säsongerna har varit kul, men jag har också tvingats genomlida flera riktigt usla avsnitt. Endast ett fåtal av avsnitten är bra, de flesta är mediokra. Det korta formatet och den relativt låga budgeten är nog bidragande faktorer till detta. Men lite av charmen med skräckgenren är att även ganska dåliga filmer kan vara underhållande, så länge de bygger på en intressant idé eller har några bra gorescener. För skräckfans som mig är nästan hela serien alltså sevärd men tyvärr blir det ganska dyrt om man ska hyra eller köpa alla avsnitt. Därför startar jag nu en bloggserie där jag listar de fem bästa Masters of Horror-avsnitten i kronologisk ordning. Till sist kommer jag att rada upp de allra sämsta avsnitten, de ni helst bör hoppa över.

Jag börjar genast med första titeln på Topp 5-listan:


John Carpenter's Cigarette Burns
Säsong 1, Avsnitt 8
Regi: John Carpenter (såklart)
Betyg: JJJJJ


Kirby, en skuldsatt biografägare får i uppdrag att finna den beryktade filmen La Fin Absolue du Monde, som sägs ha orsakat kaos och blodbad i publiken på sin första och enda visning. Uppdragsgivaren(Udo Kier) är en rik samlare vars högsta dröm är att få se den fruktansvärda filmen. Medan Kirby söker efter filmen börjar han få otäcka syner, som berör hans mörka förflutna. Ju närmare filmen han kommer, desto värre saker får han vara med om, men han blir inte avskräckt. Han behöver pengarna för att kunna betala tillbaka skulden, men framför allt är det hans egen nyfikenhet som driver honom allt närmare den olycksbringande filmrullen.

Cigarette Burns är den mest hyllade av MoH-filmerna, och det med all rätt. Det är en mycket intressant historia(speciellt för oss filmnördar) som påminner om Polanskis The Ninth Gate, där Johnny Depp letar efter en bok skriven av Djävulen. Carpenter lyckas hela tiden hålla spänningen uppe, mycket med hjälp av välanvänd musik. Denna gång är det dock inte han själv som komponerat musiken, utan hans son Cody Carpenter. Huvudtemat är en kuslig melodi klinkad på piano, så Cody går i pappas fotspår.

Filmen innehåller en del välgjord gore, speciellt en scen var väldigt imponerande effektmässigt och var riktigt obehaglig. Som vanligt är det kul att se Udo Kier, och inte heller hos de övriga skådisarna finns något att klaga på. Filmens upplösning lämnar mig dock en aning besviken då den inte riktigt uppfyller de höga förväntningar som byggts upp på vägen dit.

Efter denna lilla invändning måste jag ändå säga att Cigarette Burns är det bästa Master of Horror har att erbjuda, och något jag rekommenderar alla skräckfans att se. Avsnittet är en bra inkörsport till serien, skulle det inte falla dig i smaken bör du nog låta bli att se resten. Om du däremot gillar det, fortsätt gärna följa mina tips. Vilken film som får nästa plats på topp 5-listan kommer att avslöjas inom kort.

Holmes à la Ritchie

Min blogg invigs med en nyhet som har någon vecka på nacken. Guy Ritchie, kungen av actionkomedier, ska göra en film om Sherlock Holmes. Med Robert Downey Jr. i huvudrollen kan det bli riktigt intressant. Inte för att det spelar någon större roll för min del, jag skulle inte avskräckas från en ny Ritchierulle om så Adam Sandler hade huvudrollen. Jag tillhör de få som tyckte att kalkonen Swept Away var helt ok, och jag älskade den risade Revolver.

Ritchies film kommer dock få konkurrens av en annan Holmesfilmatisering. Ännu en gång kommer alltså två filmer på samma koncept få premiär ungefär samtidigt. Det är ett märkligt Hollywoodfenomen som vi har sett många gånger förut. Sacha Baron Coen och Will Ferell ska fronta den andra versionen, som antagligen blir mer humoristisk. Vilken av filmerna som går segrande ur denna strid återstår att se.

Ritchies version beräknas få premiär hösten 2009. Men så länge behöver vi inte vänta för att få en ny Ritchiedos. RocknRolla har svensk premiär redan 3 oktober.

Källa