Våldet som vardag

Biorecension:
Tropa de Elite
Actiondrama
Regi: José Padilha
Betyg: JJJJJ

Rio de Janerio sett från ovan är en fantastisk syn. Staden ligger extremt vackert längs den sydamerikanska östkusten, omringad av höga gröna kullar och berg. På ett av bergen står en Jesusstaty och blickar ner över staden med armarna utsträckta i en beskyddande gest. Ironiskt kan tyckas, då staden är en av de farligaste i världen. Förra året mördades här i snitt 30 människor i veckan. Utöver detta dödades över 1300 människor av polisen.

Klyftan mellan de rika och de fattiga är enorm, de fattiga lever i kåkstäder som styrs av knarkkungar. Den lågavlönade polisstyrkan är ofta korrumperad och mutad. De ser mellan fingrarna med droghandeln, bara de får en del av kakan. Enligt filmen har en polis i Rio endast tre val: Korruption, tystnad eller krig. Filmens tre huvudpersoner satsar allt och väljer det sistnämnda.

Filmens berättare är Cpt. Nascimento i den militära specialstyrkan BOPE. Året är 1997, och inför påvens besök i staden har han fått i uppdrag att rensa upp i kåkstaden. Samtidigt håller han på att bli utbränd av sitt hårda och livsfarliga arbete, och vill inget hellre än att hitta en efterträdare. Detta för att han ska kunna dra sig tillbaka och försäkra sig om att barnet hans fru väntar inte blir faderlöst. De två kandidaterna Nascimento vaskat fram genom den stenhårda träningen är två poliser som försökt bekämpa korruptionen inom sin kår. Tillsammans har de vad som krävs, men bara en kan bli vald.

Första halvan av filmen ägnas mest åt uppbyggnad av historen. Det är ganska rörigt och alltför mycket får förklaras av Nascimentos berättarröst. Bilderna borde fått spela en betydligt större roll i berättandet. Först när samhällsstrukturen och rollfigurernas bakgrund väl avhandlats kan filmen dra igång på riktigt, och då blir den också betydligt bättre.

Tropa de Elite är filmad med skakiga kameror(ibland för skakiga), naturalistiskt spelad, och rappt klippt till medryckande rytmer och tuff musik. Det bidrar till en atmosfär och autencitet som liknar den i Guds stad. Den fräcka ytan hade kunnat underminera realismen och förskönat det brutala våldet, men filmen lyckas balansera på gränsen utan att kliva över den. En bidragande orsak till detta är att filmen saknar hjältar. Polisen är korrumperad, de fattiga brottslingar eller offer, de rika är ignoranta eller gynnar brottslingarna genom att köpa droger.

Många har kritiserat filmen för att vara fascistisk och försöka berättiga BOPEs mycket våldsamma metoder. Den åsikten delar jag inte. Filmen ger en objektiv bild av situationen och låter oss tänka själva, utan att trycka in moralkakor i halsen på oss. BOPE framställs knappast som några änglar. Visserligen är de fria från korruption, men deras metoder för att uppnå sina mål är fruktansvärda. De hotar, använder sig av brutal tortyr och skjuter för att döda.

Rio de Janeiro är den perfekta skådeplatsen för ett realistiskt actiondrama. Men till skillnad från våldet vi så ofta ser i Hollywoodfilmerna skänker det här ingen tillfredställelse. Jag lämnar biosalongen med en bitterljuv känsla. Jag har sett en bra film, men vetskapen om att våldet i verklighetens Rio fortsätter efter att filmens sista skott avlossats gör mig nedstämd.


Brasilien är definitivt ett av de mest intressanta filmländerna just nu. Se också: Guds stad, Människornas stad (tv-serie), I skuggan av Rio

Aftonbladet tyckte såhär fel