Män är hårda, bilar är hårdare

Death Race
premiär 24 okt
Action
Regi: Paul WS. Anderson
I rollerna: Jason Statham, Joan Allen, Ian Mc Shane, Tyrese Gibson
Betyg: JJJJJ

I en nära och inte helt orealistisk framtid har den amerikanska ekonomin kollapsat. Fängelserna har sålts till privata aktörer, som gärna drygar ut kassan genom att anordna gladiatorspel mellan sina fångar. I vapenbestyckade bilar kämpar grova brottslingar mot varandra i lopp på liv och död. Den som vinner fem lopp släpps fri, den som förlorar dör antagligen på kuppen. Kampen följs på nätet av miljontals betalande fans.

Som ni förstår är detta ingen djup film. Karaktärerna är stereotyper och deras repliker ofta pinsamt förklarande. Filmens distanslösa machoattityd blir ibland skrattretande. När de kvinnliga kartläsarna presenteras i slow-motion blir det väl tydligt att killar är målgruppen. Till regissörens försvar kan dock nämnas att Stathams vältränade överkropp exponeras mer än tjejernas kurvor.

Men tack och lov är det banans kurvor som ägnas mest uppmärksamhet. Death Race levererar tveklöst vad titeln utlovar, fartfylld action och blodiga dödsscener. En efter en slaktas de tävlande på spektakulära sätt. Majoriteten av racingscenerna är filmade med riktiga fordon, och de digitala effekterna är otroligt välgjorda. Fordonen glänser inte av lack och krom utan är bepansrade vidunder i sliten metall. Imponerande ljudeffekter ger tyngd åt krascher och vrålande motorer, och hård musik pumpar upp adrenalinet.

Death Race är en traditionell fängelsefilm i nya kläder. Den tar sig på för stort allvar för sitt eget bästa, men är ruskigt underhållande så länge man låter hjärnan gå på tomgång.

Aftonbladets betyg: 2

Ett vackert helvete

Jarhead
Betyg: JJJJJ

Såg precis Jarhead och blev väldigt positivt överraskad. Hade väntat mig en stabil krigsfilm men fick så mycket mer. Inte en film man ser för stridscenernas skull, för den innehåller väldigt få sådana. Istället ger den en bild av soldatlivet som känns väldigt autentisk. Rädsla, hemlängtan, och framför allt tristess. Ändå blir filmen blir aldrig trist. Fantastiskt foto, mycket bra musik och rakt igenom stabila skådespelarinsatser gör att stämningen hela tiden är på topp. Sista delen av filmen utspelar sig på brinnande oljefält och är så vacker och helveteslik på samma gång att man bara njuter. Filmens sista sekunder är så perfekta att jag fällde ett par tårar, och lämnades med den där speciella känslan som bara en femma kan ge.

Färgstarkt i ett grått London

Biorecension:
Somers Town
Premiär: 3 okt
Drama
Regi: Shane Meadows
I rollerna: Thomas Turgoose, Piotr Jagiello
Betyg: JJJJJ

Shane Meadows är ännu en ganska okänd regissör här i Sverige. Nämner man dock hans senaste film This Is England är det säkert många som nickar igenkännande. Meadows följer nu upp fjolårets hyllade drama med en ny film. Ursprungligen tänkt att bli en kortfilm växte projektet under förarbetet vilket resulterade i en varm film om ungdom, utanförskap och drömmen om ett bättre liv.

Titeln Somers Town syftar på en stadsdel i centrala London. Här kliver unge Tomo av tåget, med endast en väska på ryggen. Utan att känna någon i staden har han kommit för att börja ett nytt liv. Snart blir han dock misshandlad av ett ungdomsgäng och bestulen på det lilla han har. Blåslagen och uppgiven träffar han jämnårige Marek, som ger honom husrum. Marek är son till en polsk gästarbetare, och lika ensam som Tomo om dagarna. De två pojkarna blir goda vänner, och vi får följa deras jakt på kärlek och en plats i tillvaron.

Thomas Turgoose, som även spelade huvudrollen i This Is England, briljerar i rollen som Tomo. Filmen är charmig och rolig, samtidigt som den behandlar allvarliga ämnen. Den flyter på i ett behagligt tempo, och ackompanjeras av vackra gitarrmelodier. Fotot är svartvitt, vilket understryker stadsmiljöns färglöshet.

Filmen är endast 75 minuter lång, vilket både är till dess fördel och nackdel. Vissa av scenerna känns som utfyllnad. Samtidigt hade jag inte haft något emot att följa de båda pojkarna i ytterligare en timme. Med mer arbete hade denna lilla pärla kunnat bli ett mästerverk.

Aftonbladets betyg: 3

Sämsta nyheten

Jag är fortfarande däckad av min förkylning, vilket tyvärr innebär att jag inte kommer att rapportera från FFF i år. Mycket tråkigt. Men alla moln har silverlinnen. Jag kunde istället gå på pressvisning av Shane Meadows(This Is England) nya film idag. Den heter Somers Town, och har svensk premiär den 3 oktober. Jag kommer att publicera en recension av den filmen här lite längre fram. Till dess kan jag läcka att det var en mysig liten film.

Dåliga nyheter

Något oförutsett har tyvärr hänt. Jag har blivit sjuk, men är på bättringsvägen. Detta innebär att jag kommer att börja rapportera från festivalen tidigast på lördag. Tills dess, håll ut och spana gärna in mitt nya bloggprojekt, Filmklubb 5.30

Fantastisk Film Festival-frossa!

Goda nyheter! Om inget oförutsett händer och jag får tag på en tågbiljett som inte ruinerar mig, så kommer jag att rapportera dagligen från FFF i Lund. Festivalen fokuserar på sci-fi, fantasy och skräck, och är min absoluta favoritfestival. Jag kommer här att skriva korta recensioner på alla filmer jag ser, och kanske om något annat intressant som händer. Förhoppningsvis kommer rapporteringen också ske dagligen från och med festivalens början(18 sep). Jag har som ni(du?) vet inte varit särskilt aktiv med mina inlägg här, men det ska det alltså bli ändring med från och med n... eh, på torsdag.

Våldet som vardag

Biorecension:
Tropa de Elite
Actiondrama
Regi: José Padilha
Betyg: JJJJJ

Rio de Janerio sett från ovan är en fantastisk syn. Staden ligger extremt vackert längs den sydamerikanska östkusten, omringad av höga gröna kullar och berg. På ett av bergen står en Jesusstaty och blickar ner över staden med armarna utsträckta i en beskyddande gest. Ironiskt kan tyckas, då staden är en av de farligaste i världen. Förra året mördades här i snitt 30 människor i veckan. Utöver detta dödades över 1300 människor av polisen.

Klyftan mellan de rika och de fattiga är enorm, de fattiga lever i kåkstäder som styrs av knarkkungar. Den lågavlönade polisstyrkan är ofta korrumperad och mutad. De ser mellan fingrarna med droghandeln, bara de får en del av kakan. Enligt filmen har en polis i Rio endast tre val: Korruption, tystnad eller krig. Filmens tre huvudpersoner satsar allt och väljer det sistnämnda.

Filmens berättare är Cpt. Nascimento i den militära specialstyrkan BOPE. Året är 1997, och inför påvens besök i staden har han fått i uppdrag att rensa upp i kåkstaden. Samtidigt håller han på att bli utbränd av sitt hårda och livsfarliga arbete, och vill inget hellre än att hitta en efterträdare. Detta för att han ska kunna dra sig tillbaka och försäkra sig om att barnet hans fru väntar inte blir faderlöst. De två kandidaterna Nascimento vaskat fram genom den stenhårda träningen är två poliser som försökt bekämpa korruptionen inom sin kår. Tillsammans har de vad som krävs, men bara en kan bli vald.

Första halvan av filmen ägnas mest åt uppbyggnad av historen. Det är ganska rörigt och alltför mycket får förklaras av Nascimentos berättarröst. Bilderna borde fått spela en betydligt större roll i berättandet. Först när samhällsstrukturen och rollfigurernas bakgrund väl avhandlats kan filmen dra igång på riktigt, och då blir den också betydligt bättre.

Tropa de Elite är filmad med skakiga kameror(ibland för skakiga), naturalistiskt spelad, och rappt klippt till medryckande rytmer och tuff musik. Det bidrar till en atmosfär och autencitet som liknar den i Guds stad. Den fräcka ytan hade kunnat underminera realismen och förskönat det brutala våldet, men filmen lyckas balansera på gränsen utan att kliva över den. En bidragande orsak till detta är att filmen saknar hjältar. Polisen är korrumperad, de fattiga brottslingar eller offer, de rika är ignoranta eller gynnar brottslingarna genom att köpa droger.

Många har kritiserat filmen för att vara fascistisk och försöka berättiga BOPEs mycket våldsamma metoder. Den åsikten delar jag inte. Filmen ger en objektiv bild av situationen och låter oss tänka själva, utan att trycka in moralkakor i halsen på oss. BOPE framställs knappast som några änglar. Visserligen är de fria från korruption, men deras metoder för att uppnå sina mål är fruktansvärda. De hotar, använder sig av brutal tortyr och skjuter för att döda.

Rio de Janeiro är den perfekta skådeplatsen för ett realistiskt actiondrama. Men till skillnad från våldet vi så ofta ser i Hollywoodfilmerna skänker det här ingen tillfredställelse. Jag lämnar biosalongen med en bitterljuv känsla. Jag har sett en bra film, men vetskapen om att våldet i verklighetens Rio fortsätter efter att filmens sista skott avlossats gör mig nedstämd.


Brasilien är definitivt ett av de mest intressanta filmländerna just nu. Se också: Guds stad, Människornas stad (tv-serie), I skuggan av Rio

Aftonbladet tyckte såhär fel